Niklas och Lukas Bloggar

Hej, fick en uppmaning av att nämna fredagens härligheter och nu är det dags. Som vi alla minns skrev jag om Torsdagens hemskheter (i ett inlägg längre ner...) och beskrev att jag hade massvis och åter massvis att göra.

Hur som helst lyckades jag, och kvällen firade jag med 1 timmes SOMS pluggning innan jag föll in i drömmarnas värld med den förnöjda tanken :

-Jag klarade det, sannerligen klarade jag det gamle gosse.
Dessutom fick jag ju tränat på SOMS och på kvällen kunde jag varenda fråga utantill, minnet pumpade in nya intryck och uttryck. Med det hade jag bestämt mig för att gå till SOMS provet, och jag när jag somnade, somnade jag som en utslagen men lycklig geek. Inget, inget kunde stoppa mig från Fredagen. Och jag var redo.

FREDAG:
Jag vaknar upp av en en gestalt kommer in i mitt rum (som jag snart ser är mamma), och hon frågar mig med en öm ton:
-Öh, börjar inte du 8 idag?
- Mjo, svarar jag ännu förnöjd över gårdagens bragder. Undrar samtidigt vad mamma gör uppe kl 6, aldrig uppe så tidigt!
- Bäst att du sätter fart då, säger hon sedan med ett moderligt leende.
JAG tittar på klockan och minsann, den är inte 6.00 utan istället 7.10, vadådå tänker ni men nu är det så att bussen gåt 7.14 och där ligger jag och tankarna flyger hit och dit, krockar för att sedan krascha i ett snöigt bergsområde. Upp kommer jag ivart fall i ett fasligt ryck och flyger i kläderna. Mamma ser lite på specktaklet, för att sedan gå ut i storarummet för att göra mamma grejer inte vet jag, för i mitt huvud pågår en inre kris. DAMPA alternativ SOMNA OM?
Beslutar mig dock snabbt om att dampa för det är jag bra på. Jag dampar i kläderna och sedan dampar jag mot dörren i en faslig takt. Mamma kommer springande med ett glas proviva och under en konstig akrobatisk rörelse intar jag drycken samtidigt som jag borstar tänderna.
Sedan flyger jag som ett skott ut genom dörren och med ett litet snelt skratt från mamma som antaglien tänker "lukas lukas lukas, hur lyckas han" smäller dörren igen. Har nu ca 30 sekunder att springa 600m till busshållplatsen och springer på i bra takt, tror jag.
Tankten var dock en rullstolsbunden med den dampfart jag skulle uppleva. För långt framför mig skymtar jag bussen! Då tar det helvete i huset i min hjärna, bussen kör förbi men vad gör det! Allt jag hör är lätet av mina steg mot marken som mer och mer kan jämföras med lätet FRRRRRRRR, då benen rör sig snabbare än de någonsin gjort (kanske när jag blev jagad av en dåre när jag gick i 1an.. det gick snabbt då också).
Jag lyckas med konststycket att springa i kapp bussen en hållplats och flyger in genom dörren precis innan den stängs. Där står jag och hyperventilerar och halva bussen sitter tysta och dömer mig med sina blickar... Såklart sitter även min syster där bak och hon (som minsann är ordentlig) lullade iväg till bussen långt innan jag vaknade, och hon sitter nu och småler för sig själv. (Detta ser jag dock inte för jag har fullt upp med att andas, men hon berättade det för mig när jag kom hem senare, mycket senare).
Finner till slut en plats där jag fortsätter min hyperventilering och mannen jag sitter brevis sitter och ögar mig i flera minuter, ser jag i ögonvrån för jag ids in titta på honom.
Jag är dock glad, för jag hann till SOMS provet!


- LUK

öh BTW kan man få en passande bild nicko?

Självklart kan du det min kära lewk, inte så bra kanske men man ser iaf att det är du
/NICKE