Är du filosofisk?
När jag och Lukas skapade denna bloggen så var inte vårt syfte att det skulle bli en seriös blogg á la "idag-har-jag-varit-i-skolan-och-ätit-fiskpinnar-till-middag-blogg", som ni kanske märkt. Vi brukar inte vara särskilt seriösa. Men nu ska jag vara det. Detta inlägget kommer kräva att man är det, alternativt att man är nersupen för det brukar underlätta sådana disskussioner. Så knäck antingen en bärs eller luta dig tillbaka och softilera bara för nu ska vi snacka filosofi!
Alla har vi någon gång tänk filosofiska tankar, varför finns vi, vad händer efter döden, finns det en Gud. Vi tänker allihop i olika banor, kommer fram till olika teorier osv, men en sak vi har genmensamt är att ingen kommer fram till ett svar. Eller hur? Finns ju egentligen inget rätt eller fel.
Jag själv försöker alltid att tänka så logiskt som möjligt, det gör mig till en dålig filosof. Evolutionsteorin har man vuxit upp med, lärt sig i skolan, det är antagligen därför den känns så nära till hands när man vill förklara saker och ting. Det är logiskt, det make'ar sense. Men varje gång jag tänker på det som slås jag av tanken om vad som fanns innan Big Bang. Jag är inte så insatt i hela teorin, men det är ska väl inte ha funnits något, som komprimerades till nåt och så BOOM!
say what?
Att det inte fanns någonting känns inte logiskt. Vafan är ingenting då? hur kan det smälla? hur fan kan en explosion mecka allt som finns? Kan komma på hur många frågor som helst. Jag förstår varför religioner uppstått. Fatta vad skönt att ha svar på alla dessa frågor. Men det är ju det enda. Som ateist får man ju perspektiv till religioner, och på ett individuellt plan kan religon vara najso, men sen näre blir globalt börjar det skapa problem, ni kan historiens gång så ni får ingen lektion i det. En annan sak som kan vara negativ med att ha en stark tro är att man slutar leva ut. "carpe diem", fånga dagen. Är du religiös och tror på ett liv efter döden så har du ju knappast bråttom att göra allt du vill göra. En annan går ju och oroar sig för att man inte ska få uppleva allt det man vill. Det är också knepigt. Men det viktigaste är ju att man gör det man verkligen vill. Inte blir någon slav till normer. Visst, det ska ju vara lagligt och inte skada någon annan. Men annars ska du verkligen rannsaka dig själv, vad vill du göra med ditt liv, vad är viktigt för dig? Kan ta ett tag innan du får reda på det, du kanske byter, men den som letar finner.
För mig känns inte tanken på att en gubbe eller gumma i skyn har skapat allt som finns särskilt troligt. Hur kom denna personen till och varför? En troende säger att han eller hon alltid har funnits. Vadå alltid? Det känns inte heller logiskt. Svårt att förstå när man inte är troende.
Okej okej, vi säger att vi accepterar att allting skapades genom big bang. Vi köper det. Men hur i hela friden hamnade jag här. Varför sitter jag här och skriver på en komplicerad maskin medan hundar springer och jagar sina egna svansar. Människor är ju hyffsat långt före i tiden jämfört med resten av djurvärlden. Ja, djurvärlden, vi är la djur eller? Varför har vi blivit så smarta då, låter som en lite dum disskussion kanske, men fan krokodiler och sköldpaddor har ju levt ända sen dinosaurienas tid, de ligger ändå och plaskar i vatten hela dagarna, inga av dem som bloggar inte. Fast å andra sidan kan man ju inte säga att allt är frid och fröjd med att vara en människa heller. Efter som vi har så stor hjärnkapacitet så har vi ju fått fantastiska förmågor som djur saknar. Som samvetet t ex, får oss att handla rätt och må bra av det, men som en baksida kan man må piss om man får dåligt samvete. Vi tänker ju som bara den. Fast det kanske är bra iaf. Men om man tittar ur ett större perspektiv så är det inte lika positivt, titta bara vad vi gör med planeten, och varandra. Krigar och har oss. Förorenar.
Sen har vi det där med slumpen och ödet. Som jag nämt så vill jag tänka logiskt, och där passar ju slumpen in väldigt bra. Dock känns det ändå ibland som om ödet kan finnas. Vissa saker känns bara för konsitga för att kunna vara slumpen. Men så är man där igen, vem bestämmer över ödet då?
En annan sak som jag har funderat på, säkert andra människor som tänkt på det också men jag bestämde mig precis för att kalla det för "slumpkedjan". Det är lite långsökt om man tänker snabbt på det, men det är ju fullt möjligt. Tänk om det en dinosaurie gjorde för flera miljoner år sedan påverkar något du har gjort idag. Kedjan är för lång för att utveckla mer ingående. Låter konstigt kanske men om du vill/orkar/bryr/har lust så kan du ju tänka på det, så knäppt är det inte. Tror jag.
Knepigt det där med slumpen, men en jag vet har tänkt på det är Lukas, han är säkert villig att posta ett inlägg om det inom en snar framtid.
Nu ska jag strax sluta tråka ut er, dock måste vi reda ut det här med meningen med livet först. The question med stort T (eller är det Q?). Det flesta som har tänkt lite snabbt på det här skulle ju säga att meningen med livet är att skaffa barn, "ja, vi är ju skapta till det". Sant, vi måste ju föröka oss för att överleva, men är det verkligen så enkelt?
Ska man skaffa barn, gå till sitt gråa trista arbete varje dag för att kunna försörja dem så är det bra sen? Missförstå mig inte nu, jag är morbror och älskar barn, de sprider verkligen glädje. Men jag menar, alla älskar inte barn. Alla vill inte ha barn. Är deras mening med livet ändå att skaffa barn? Mjae, jag vet inte. Som jag var inte på förut så tror jag att det viktgaste är att hitta en mening med ens eget liv. Det kan ju ingen annan bestämma åt dig. Säg att det finns en sak, som ÄR meningen med livet. Men den passar inte dig. Betyder inte det att ditt liv är meningslöst i så fall? Nä, det låter för sorgligt. Finn vad som är viktigt för dig så löser det sig, det kan mycket väl vara att skaffa egna barn. Jag har inte hittat min mening, jag är ju bara 18 år, men det skulle mycket väl kunna vara det. Jag bryr mig mer om mina systerbarns liv än mitt eget. Tänk om man skulle få egna små niklisar då, en egen lycklig familj :-)
Det hade varit lycka det!
/NIKLAS
först, den där re:member reklamen som är här är JOBBIG för jag fastnar i den tv:n hela tiden.
Sen, jag gillar det här inlägge för att sånt tänker jag också på och det är krångligt
och jag vet inte ifall jag tror att meningen med livet för mig i alla fall är att skaffa barn men dom är stor del av livet tror jag.
Först tror jag att fenomenet BIG BANG inte förslår att det inte fanns någonting, för alla vetenskapsmän kan ju komma överens om att ingenting inte kan bli någonting. Det var mer att all universums materia låg samman tryckt i en så liten punkt så att det brukar jämföras med ingenting.(inget negativt till inlägget men jag var illa tvungen)
Sen min egen lilla idé på våran mening är väldigt naturvetenskaplig, vi liksom alla varelser på Jorden är finns till för att föra generna, och om inte generna SLÄKTET vidare. Exempel, alla myror befruktar inte drottningen utan offrar sig istället för hennes överlevnad. Så jag brukar tänka att människan ska göra just detta. En annan tanke är att faktiskt människan har fått chansen att föra "jordens liv" vidare ut i galaxen när Jorden inte finns längre. Kan man inte då fråga sig om våran idag oantastliga plats på Jorden är ett pris djuren kan betala för att föra jordens släkte vidare? Vi härstammar ju alla från en och samma organism. Fast just människan har fått staffetpinnen som kan få jordens liv att överleva vid hypernovor, solexpantion, astreoider och så vidare. Att vi "råkar" (nu sätter jag gallfeber i djurälskare) utrota någon djurart på vägen dit, kan man inte ta det som ett offer för att släktet ska leva vidare? =) Nej nu blev det en fasligt lång kommentar.. kanske skulle blivit ett inlägg istället? ;)
Jo som jag sa var jag inte så insatt i big bang teorin, visste att det fanns "något" som komprimerades, men frågan finns ju ändå, hur uppstod detta "något", det kan väl inte alltid ha funnits? Inte logiskt.
Visst är vi skapta att fortplanta oss som allt annat liv, men som jag skrev, om man inte vill fortplanta sig då, är en liv meningslöst då?
Att de alltid har funnits är ju mer logiskt än att ingenting blir någonting, och man får även räkna med att tid och rum inte uppför sig som tiden här på Jorden då även tiden trycktes ihop i den lilla punkten, och kanske i stort sett stog still.
Nej men man ska ändå göra sitt bästa för släktens fortlevnad som jag försökte förklara i inlägget, redan nu pumpas det ut för mycket människor imo
Men jag sa ju att jag visste att det fanns "något", Känns ändå weird, för människor måste det alltid finnas en början och ett slut.
Så man ska bara mecka barn så länge det inte är skadligt, i detta fallet för många barn. Men om man verkligen vill ha barn(om det är ens personliga mening) men det inte är bra för släktets fortlevnad, är ens liv meningslöst då?
Hitta något att tro på och gör det för dig själv. När du väl gjort det, skicka vidare det till nästa generation. Var och en har en egen mening med livet. Just du kan kanske ge någon annan en knuff i rätt riktning att hitta SIN mening.
Människan har ständigt försökt förstå sig på slumpen och ofta till och med velat dödförklara den, vilket jag tror är en från början dödfödd idé. Vad är det då med slumpen som är så upprörande och kontroversiellt? Vad är det som är så skrämmande och svårintagligt? Säkerligen att människans roll, genom slumpens allomfattande betydelse, tvingas kliva åt sidan. Och det kan vi, självkära och egennyttiga varelser inte tolerera, vi vill till varje pris tro på något större - tro på något mer.
Meningen med livet... Den finns inte, så länge du inte SKAPAR DIG DEN. Och i och med att det är du själv som skapar dig den kan den bli precis vad fan som helst. Är du ond kan den kanske bli att plåga andra stackars satar. Är du religiös kan den kanske bli att leva i harmoni med din trosuppfattning. Jag tror inte man kan enas om något objektivt som är giltigt för alla, t. ex. att skaffa barn, som du själv föreslår. För, som du också mycket riktigt påpekar, alla gillar ju inte barn.
Grymt intressant och smart text. Det finns ju någonting innanför pannbenet på dig. Det trodde jag inte. Hahaha. Just kidding!
